FREDAG (DAG 5) : Det går inget bra det här.Inte alls..My sitter fast i mig som precis som i måndags.Hon vägrar släppa taget.Hon sitter gärna o leker en stund men jag måste vara tätt intill henne för  att hon ska vara lugn.Lämnade bort henne till Lotta ett tag när vi var ute men hon gallskrek!Sen vägrade hon lämna mig en sekund.När vi gick in igen så lekte hon lite med några andra barn men jag var absolut tvungen att vara nära.Förstökte få henne o sitta själv på mattan vid morgonsamlingen medans jag satt i soffan precis brevid.Men hon satt fast i mitt ben.Frukt åt hon bara när hon satt i mitt knä.Vi var ju kvar o åt lunch o det gick bra,det gick lugnt till o hon åt glatt.Inga problem när Lotta matade henne.På tisdag blir vi kvar o sover middag.Förmodligen kommer My`s inskolning ta längre tid än "normalt".

Det gör ont i mig.Trodde inskolningen skulle bli rolig för oss båda.Hade sett fram emot den här vecka.Men redan efter första kvarten insåg jag att det skulle bli jobbigt.

Det gör ont i mig därför att My inte tar för sig ett dugg o är försynt o livrädd.Det hade vart lättare om hon hade vart mer framåt o tagit för sig mer.Då hade det känts fint.Men det gör det inte nu.Jag är grinfärdig varje dag  vilket naturligtvis påverkar My negativt.Det kanske hade vart lättare om Gubben hade skolat in henne.Han har bättre psyke än mig.

Det gör ont i mig också därför att hon är precis som jag när jag var liten o faktiskt fram till gymnasietiden.Jag vill inte att min älskade älskade dotter ska vara som jag o må som jag gjort ,med dåligt självförtroende,försynthet,ångest.Jag var livrädd för folk o tom andra barn förutom mina få vänner.O jag hatade o få uppmärksamehet.Vet att när min bästa vän o min enda trygghet i skolan var sjuk när vi gick på högstadiet valde jag allt som oftast att vara hemma eller skolka från vissa lektioner.Jag har alltid varit i stort behov av trygghet.O är fortfarande.Har haft den bästa av barndomar med massor av kärlek o trygghet.Vet inte vad mitt psyke beror på.Det är iallafall inget jag vill att My ska ärva.Hoppas hon får Gubbens självförtroende,framåtanda mm..Vill försöka påverka henne att ta för sig mer i livet o få ett bra självförtroende..Men frågan är ju om det går?Eller är sånt genetsiskt??Min Mamma o Pappa är ju som jag o jag har väl fått dubbelt upp..

Det jävliga är att jag fått tilbaka min ångest som jag hade problem med i många år för några år sen.Hade panikångest i typ nio år kanske mer o gick hos kurator.Nu har jag inte panikångest men bara ångest o är grinfärdig dygnet runt o är så sjukt trött.Man blir ju trött av o må dåligt  o jag hade lätt kunnat sova i ett dygn om jag bara kunde..Skulle behöva sova ut för o orka ta nya tag nästa vecka.Jag behöver energi nu!!Är jävligt glad att jag har bra vänner man kan prata med o just nu vill jag tacka Johanna för att du finns o lyssnar!!Det underlättar allt!!

Hoppas på att det vänder nästa vecka.Då kommer jag bli världens lyckligaste!

Livet är en kamp!

(Men vi tar nya tag nästa vecka!!)

 

malin

21 augusti 2010 21:19

Men!! Va tråkigt att höra att det är så jobbigt!! :( Jag vet att det kommer gå bra tillslut, jag jobbar med barn, har sett svåra inskolningar. Men det är klart att det är jobbigt för dej! Hade jag med tyckt. Man vill ju bara att ens barn ska vara glad o nöjd :) Och för o inte tala om hur dåligt man själv mår när det inte är så. :( Men, ta det lungt, o ge det den tid det behöver, det är det bästa. Stressa inte fram något, hon behöver säkert mycket tid på sej för något nytt. Då är det bara o ge henne det om det finns möjlighet. Skjut inte bort henne när ni är där, gör det till något roligt, var med o lek om det är det hon vill. Tillslut kommer hon känna sej trygg. Nog viktigt att du försöker visa att det är något helt okej, att du är lugn med att lämnna henne osv. Hmm. det blev en hel uppsats här... Tänker på er iaf! Kram!

Marie

23 augusti 2010 13:13

Tack kära Malin för den kommentaren!!Den värmde!!!O det har ju redan lossnat o allt känns helt plötsligt så himla bra!!!Hoppas eran bäbis tittar ut snart!!Kramar!!!

 

Jenny

22 augusti 2010 02:19

Vet du... Jag är inte ett dugg haj på ungar, men jag tror att My kommer klara det galant, bara hon får lite tid på sig. Hon är ju född i oxens tecken och vi -hatar- snabba och plötsliga förändringar. Helst skulle du ha skickat ett brev till henne förra året med information om det här som kallas 'dagis' så hon hade fått tid att vänja sig vid tanken. ;) Hav tålamod, det lossnar snart. :) Pus!

Marie

23 augusti 2010 13:11

Haha!!Bra idè det där m brevet.Inte bara info om dagis utan om livet! :O)Du det har ju redan lossnat!Idag gick det ju hur bra som helst!Tack darling!! Pus!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ett halvår har snart gått!!Jag har längtat så efter att Arvid ska bli 6 månader o snart är han det så kan någon stoppa tiden lite nu? Jo man borde tagit vara på tiden lite bättre o levt i nuet istället för o sukta framåt kanske en del tycker men de...

Arvid har nu snart hunnit bli tre månader(nästa tisdag för o vara exakt).Tiden har gått sjukt fort ,som den ju alltid gör.Har nästan glömt hur allt gick till!Ska skriva lite av det jag kommer ihåg iallafall! Han kom ju den 17e november 09:42 med pl...

Jag skriver ett snabbt inlägg nu medan Chefen sover.Vill bara skriva att vi mår bra o allt gick toppen med snittet o allt!Det är inte lätt o blogga just nu men ett längre inlägg kommer snart,jag lovar! Arvid är en underbar liten pojke som snart bli...

Imorrn så här dags är det över.Då är Lillebror faktiskt här!! Känslan jag hade i fredags har gått över lite.Nu är jag redo o tänker inte så mycket på det.Dock tror jag att jag är lite nervös för jag går o småäter hela tiden,det är ett sätt o döva n...

Fredag idag redan.PÅ måndag är det dags.Kan inte fatta det själv,känns så overkligt på nåt vis.Börjar bli nervös.Inte för att vi ska bli tvåbarnsföräldrar tror jag,utan för själva grejen med snittet.Vet inte varför.Men det kommer gå bra det är jag sä...